Odling
Lin odlas som spånadslin eller oljelin. Linodling förutsätter ett
fuktigt klimat med liten risk för försommartorka. I Sverige kan
spånadslin odlas från Skåne upp till Norrbotten medan nordgränsen för
odling av oljelin för närvarande är Gästrikland på grund av den längre
mognadstiden. Bra jordar är relativt mullrika lättleror. Styva leror är
mindre lämpade liksom sandjordar eftersom linet fordrar jämn tillförsel
av vatten.
Slåttervall som förfrukt är bra liksom havre och potatis men ej korn eftersom korn befrämjar förekomsten av skadeinsekten trips. Oljeväxter som förfrukt är olämpliga eftersom de medför att risken för olika sjukdomar ökar. Spånadslin har inte något större behov av kväve och fosfor och för stor kvävegiva orsakar ligglin. Forskare påstår att kalium har en positiv inverkan på fiberkvaliteten. Spånadslin är dock klorskyende och därför skall klorfritt kali användas. Så kallad fullgödsel går utmärkt att använda och en giva på ca 400 kg NPK 8-7-16 per ha är ett riktvärde. På mullrika jordar finns dock anledning att minska givan på grund av risken för ligglin. Svämgödsel har provats med gott resultat men stallgödsel bör ej användas eftersom det ökar risken för ligglin och gynnar ogräset. Oljelin tål högre kvävegiva än spånadslin. Försöksresultat visar att 50-70 kg kväve per ha kan vara en lämplig giva. Klor höjer jodtalet och klorhaltiga gödselmedel är därför lämpliga för oljelin. Ekologisk odling, dvs. odling utan b la handelsgödsel, sker genom val av lämplig växtföljd och gröngödsling. Val av frö görs med hänsyn till klimat, jordtyp, fröegenskaper, fiberkvalitet och avkastning. För spånadslin har EU år 1996 godkänt 23 sorter. En bra såbädd har avgörande betydelse för en god skörd och en bra fiber- och frökvalitet.
Kraven på en bra såbädd för lin är att:
* Marken är fri från kvickrot och andra rotogräs
* Marken har tillräckligt hög fuktighet för bra groningsresultat
* Jorden har finkornig struktur så att linet kan sås på 2-3 cm djup.
Tidig sådd befrämjar mognaden och minskar risken för angrepp av
jordloppor och trips. Linet sås grunt, 2-3 cm, med mängden 120-130 kg
per ha för spånadslin och 60- 80 kg per hektar för oljelin. Odlingen
vältas efter sådd, eventuellt också före.
Småskaligt kan sådden ske för hand som radsådd med 7-11 cm radsådd eller
som bredsådd. Sårör eller enradig såmaskin typ Planet Junior kan
användas som hjälp vid radsådd. Vid bredsådd av mindre ytor blandas
först sand och linfrö. Sådden sker för hand eller med hjälp av såfiol
först med halva mängden linfröblandning i en riktning över fältet och
sedan med andra hälften vinkelrätt däremot. Vältning kan ske med trä-
eller betongvält. Metoderna är arbetskrävande och fordrar stor
noggrannhet men investeringskostnaderna är låga. Det är också svårt att
åstadkomma en jämn blandning av frö och sand.
Industriellt sås linet med ett radavstånd på 11 cm. Moderna maskiner har
stor kapacitet och sådden sker noggrant med exakta utmatningsmängder.
De mest avancerade maskinerna är dyra och för lönsamhet krävs därför att
de varje år används på stora arealer. Vältning sker med ring- eller
knastervält.
Skörd – Repning
Linet brukar som regel skördas när 1/3 av stråets
blad fallit av. Strået har då skiftat färg från grönt till gulaktigt.
Det har gått ca 30 dagar efter blomning och 100-120 dagar efter sådd och
frökapslarna är bruna och innehåller 10 st små ljusbruna frön.
Skördeutfallet beror av förhållanden knutna till utsäde, jordmån och
klimat. Skördar på 8000-10000 kg halm och frökapslar per ha uppnås ofta.
Linet rycks upp med rötterna.
Om linet skall rötas i direkt anslutning till skörden låter man strängen
ligga kvar på fältet och vänder den tills linet är färdigrötat och ned
torkat till ca 15% vattenhalt. Därefter samlas linet upp inför nästa
behandlingssteg. Om linet skall vattenrötas i direkt anslutning till
skörden samlas det upp som kärvar eller balar före rötningen.
Frökapslarna skall repas av från strået. Det kan ske i samband med
ryckningen eller när strängarna vänds under markrötningen. Vid odling av
spånadslin får man ca 1000 kg frö per ha.
Småskaligt kan skörden ske genom att linet för hand rycks upp med rötterna. Fördelen är att linstråna kommer i god ordning och att de för den fortsatta behandlingen elaka ogräsen kan avskiljas. En van ryckare klarar ca 200 m2 per dag. Arbetskostnaden gör dock att handryckning endast tillämpas vid hobbyodling. Skörden av frökapslar från små odlingar kan ske genom att dra linstråna genom en frörepningskam.
Industriellt skördas linet med maskiner. Fortfarande finns tillgång till äldre linryckare som dras med traktor och har en arbetsbredd på ca 1 m. Avverkningsförmågan är 0,3-0,5 ha per timme och beror av om linet står upprätt eller ej. Moderna självgående ryckare klarar omkring 1 ha per timme. Maskinerna lägger linet i en jämn, tunn sträng på marken vinkelrätt mot rörelseriktningen. Vissa maskiner kan repa frökapslarna från strået i samband med ryckningen. Andra repar kapseln när halmsträngen vänds efter skörden. Kapslarna kan också frånskiljas omedelbart innan linet matas in i beredningsverket men så sent tillvaratagande medför ofta att hälften av fröna går förlorade. Maskinryckarens fördelar är god avverkningsförmåga och möjligheten att koppla till knytarapparater som buntar eller balar linet som förberedelse för annan rötning än markrötning i anslutning till skörden.
Till toppen
Torkning Lagring I
När och hur torkning och lagring sker beror av när rötningsprocessen genomföres. Det vanliga på våra breddgrader har hittills varit att linet på grund av den kyliga väderleken efter skörden torkas och lagras tills nästa sommar kommer med bättre väder för markrötning och högre vattentemperatur för vattenrötning. Operationerna enligt rubriken på detta stycke avser torkning efter skörden och vinterlagring fram till nästa sommar.
Småskaligt samlas linhalmen ihop i 3-5 kg buntar som kan ställas parvis mot varandra på åkern eller hässjas eller krakas för att torka. Linet kan även torkas obundet genom att halmen reses mot ett på lämplig höjd spänt snöre.
Industriellt torkas linet vanligen på slag, dvs. lämnas att torka på marken i samband med skörden. När linhalmen har torkat till ca 10% vattenhalt pressas halmen till buntar eller balar som sedan förvaras under tak tills rötningen kan genomföras.
Torkning Lagring II
Lagring II sker efter rötning. Vare sig linet har markrötats eller vattenrötats så skall det torkas före nästa behandlingssteg.
Småskaligt. När markrötningen är färdig avbryts den genom att linet buntas eller balas förutsatt att linhalmen är så torr att den inte tar värme i sitt sammanpackade skick. Vattenrötat lin torkas genom att linet reses utomhus i s k kapeller eller genom att det sprids i ett tunt lager, högst 1 cm, på marken. Det är viktigt att torkningen sker utan dröjsmål när linet är färdigrötat för att rötningsprocessen inte skall fortsätta med följd att linet blir svagt eller i värsta fall förstört.
Industriellt. Numera markrötas praktiskt taget allt spånadslin. När
markrötningen är färdig balas det rötade och marktorkade linet vid ca
10% vattenhalt och lagras tills det kan tas emot i beredningsverket.
Stora kvantiteter vattenrötad linhalm torkas i torkanläggningar.
Till toppen
Rötning
Linfibrerna sitter infästa i linstjälkens bastskikt med växtlim (pektin). Rötningens funktion är att bryta ner pektinet så att förbindelsen mellan bast och fiber upplöses och fibern blir frilagd och möjlig att separera från övriga växtdelar. Det nu vanligaste sättet att bryta ner pektinet är med hjälp av svampar som utvecklas när linet markrötas. Vid vattenrötning, tidigare gängse metod i Sverige, är det bakterier som är verksamma. Försök att på kemisk väg bryta ner pektinet har ännu inte lett fram till en fullskaleanläggning.
Markrötning (daggrötning, landrötning) används för ca 95% av allt spånadslin på grund av de låga direkta kostnaderna. Rötningen sker genom att i miljön befintliga rötsvampar utvecklas i den på marken efter ryckningen kvarlämnade linsträngen. Vid varm och fuktig väderlek kan rötningen ske på mindre än en månad. Under den tiden vänds linhalmsträngen en till flera gånger för att få en så jämn rötning som möjligt.
Vattenrötning används numera för en mycket liten del av spånadslinet.
Rötningen åstadkommes genom att bakterier utvecklas i stjälken när
linet förvaras under vatten i temperaturintervallet 10-32 grader
Celsius. Under 10 grader celsius och över 39 grader Celsius avstannar
rötningsprocessen. Halmen blir vid 32 grader Celsius färdigrötad på 4-5
dagar medan rötning i kallt sommarvatten tar ca 2 veckor. Fördelen med
vattenrötning är att processen är styrbar. Nackdelen är kostnaden för
torkning av den rötade halmen och för deposition av det förorenade och
sura processvattnet.
Till toppen
Bråkning
Begreppet bråkning innebär en mekanisk bearbetning av den rötade och torkade tågan så att linfibern frilägges från ytterhud, bark och vedämnen (skävor), ju fullständigare desto bättre.
Småskaligt används en handbråka som är en rörlig arm försedd med en eller två knivar som bankas mot en eller tre motbrädor. Litet större partier kan bråkas med hjälp av en vattenhjuls- eller elmotordriven träklubba som krossar vedämnet i dess längdriktning. Mer effektivt sker bråkningen genom att halmen förs in mellan elmotordrivna roterande bråkvalsar, numera vanligen tillverkade av profilerad plåt.
Industriellt bearbetas det rötade och torkade linet i bråkningsmaskiner i en toppbråk följd av en rotbråk med sammanlagt 16-20 delvis räfflade valsar som parvis griper in i varandra och bryter veden på tvären.
Skäktning
Genom skäktningen rensas linet från den efter bråkningen kvarvarande bräckta veden. Skäktningstekniken påverkar i hög grad lintågans egenskaper som spinnämne. Kvaliteten, glansen och utseendet hos det skäktade linet beror till stor del på hur väl man lyckats avlägsna linstjälkens övriga vävnader från fiberknippena utan att skada elementarfibrernas fogar. Under den påfrestande mekaniska bearbetningen måste dessa fogar hålla så väl att så stor mängd hela fiberknippen (skäkttågor) som möjligt utvinnes. Varje brott i fiberknippenas cellfogar får en förkortning av knippenas längd som följd och ökar andelen skäkttow (blånor) med lägre värde. Skäktningen producerar långfiber, skäkttow och vedämnesbitar (skävor). Långfiber och skäkttow behandlas vidare i linberedningsprocessen medan skävorna kan användas som bränsle i anläggningen eller försäljas som råmaterial för tillverkning av t ex isolermaterial.
Småskaligt används den enklaste utrustningen, en skäktstol med en skäktkniv. Litet större partier går bra att skäkta med hjälp av ett motordrivet skäkthjul.
Industriellt skäktas det bråkade materialet i en skäktturbin
bestående av en toppskäkt och en rotskäkt. Därefter sorteras materialet.
För närvarande finns inget linberedningsverk i Sverige men verket i
Närpes i Finland åtar sig legobearbetning.
Till toppen
Häckling
Syftet med häcklingen är att från långfibern avskilja de kortare fiberknippena, häckeltow, från de längre. Det sker genom att långfiberknippena från skäktningen dras genom en uppsättning fina nålar. Häckeltowet är tovigt medan långfibern, de långa tågorna , blir parallelliserad. Långfibern går direkt till spinning medan häckeltowet går till produktionslinjen Tunnare towgarn.
Småskaligt sker häcklingen genom att det skäktade linet för hand dras genom olika häcklor (nålfält). Produkterna blir häcklad lintåga och häckeltow (häckelblånor). Hobbyodlaren får ett bra resultat genom att dra lintågan genom fyra häcklor: grov, mellangrov, mellanfin och fin häckla.
Industriellt sker häcklingen i speciella häckelmaskiner som är både
stora och dyra i inköp. För närvarande uppföres ett linberedningsverk i
Bodåker, strax utanför Bollnäs. Legohäckling utförs bl.a i Polen.
Sortering av långfibern från häckelmaskinen sker för hand i olika
kvalitetsgrupper när man skall spinna garner av högsta kvalitet. En van
skäktare och en erfaren häcklare har känslan för olika linkvaliteter så
väl utvecklad i sina händer att han nästan med förbundna ögon skulle
kunna utföra sitt sorteringsarbete.
Till toppen
Kardning
Tunnare towgarn
Kardning innebär att från towet (blånorna) avlägsna rester av skävor, alltför korta fibrer och oönskade partiklar i övrigt.
Småskaligt sker kardning med hjälp av en handkarda, en greppvänlig nålförsedd liten bräda, som när nålarna dras genom fibern rensar ur skräpet.
Industriellt sker kardningen i en kardningsmaskin, först i en
förkarda och sedan i en efterföljande finkarda. Kardorna är försedda med
tre eller sex nålförsedda valspar som går med olika hastighet och
därigenom bearbetar towet så att det rensas från oönskat material.
Kortfibern lämnar kardningsmaskinen i form av ett band där fibrerna dock
ej ligger parallella som i ett band av långfiber.
Till toppen
Spinning
Redan i forntiden framställdes tråd genom spinning (spånad) med slända, en pinne på vilken en trissa är påmonterad. Under tidig medeltid kom hjulrocken till Europa, förmodligen från Indien. I slutet av medeltiden tillkom vingtyget för trådrullen, möjligen uppfunnen av Leonardo da Vinci. Så som vi känner spinnrocken är den från 1500-talet och kommer troligen från Tyskland. För närvarande finns ett linspinneri i Växbo i Hälsingland.
Småskaligt används spinnrocken i hemslöjds- och hobbysammanhang. Med hjälp av olika tillbehör kan såväl långfiber som häckeltow spinnas. Industriellt sker spinning oftast på ringmaskiner. För blandgarner används ibland, bl a i Italien, metoden open-end spinning. Maskiner för detta är snabbare än ringspinnmaskiner men även hårdare mot fibern vilket förklarar den begränsade användningen.
Industriell spinning är en omfattande och komplicerad process uppdelad i delprocesser. Den häcklade tågan bereds till ett band direkt i anslutning till häckelmaskinen eller i en speciell spreadermaskin. Vissa häckelmaskiner är försedda med en påbyggnad kallad automatspreader som ersätter handarbetet för påmatningen till den egentliga spreadermaskinen men den är svår att utnyttja vid framställning av garner med mycket hög kvalitet.
* Fibermaterialet till spinningen förbereds i spreaderprocessen. Det matas i form av separata handsmått in i spreadermaskinen genom att placeras på ett löpande band ungefär så som man lägger ett tegeltak. Maskinen är försedd med vandrande nålkammar som håller fibrerna parallella under den sträckning som sker mellan inmatnings- och sträckvalsar före och efter nålfältet.
När materialet lämnar maskinen har ett sammanhängande band bildats.
* I en förspinnmaskin förtunnas och dubbleras bandet upprepade gånger för att det färdiga garnet skall bli så jämnt som möjligt. När det blivit tillräckligt tunt tvinnas det för att få större styrka.
* I finspinningen lindas förgarnet från förspinningen upp på stora
rullar och matas från dem genom ett system av matnings- och
sträckvalsar. För att möjliggöra den erforderliga sträckningen av
förgarnet till färdigt garn låter man vid våtspinning förgarnet passera
genom hett vatten så att fogarna mellan de enskilda fibercellerna mjukas
upp. Därigenom blir det möjligt att förfina tågorna genom sträckning
mellan valsparen. Genom sträckningen kan förgarnet förlängas 5-8 gånger.
För stor jämnhet och finlek är våtspinning nödvändig. Endast det mycket
grova garnet kan spinnas helt torrt.
Till toppen
Blekning
Blekning börjar med avlägsnandet av alkalilösliga ballastämnen genom kokning i kalk- eller sodalösning eller i en kombination av båda. Därefter sker den egentliga blekningen.
Småskaligt kokades i äldre tid, det färdigspunna garnet i aska och placerades i solen, helst på snö, för att blekas.
Industriellt är blekningsprocessen omständlig och görs med hjälp av
kemikalier. Processen genomförs med linet på korsrullar. Alkalilösliga
ballastämnen avlägsnas och sedan sker den egentliga blekningen med
kemiska blekmedel. Tidigare använda klorföreningar har numera ersatts av
väteföreningar, vätesuperoxid. Blekningsprocessen innebär inte en så
stark behandlig att den äventyrar linnevarornas framtida hållfasthet och
slitstyrka.
Till toppen
Tvinning
Småskaligt kan spinnrocken användas för att tvinna
lingarn. En ny liten spinnrock särskilt avsedd för tvinning är under
utveckling och finns som prototyp hos Hälsinge Linneväveri i Näsviken.
Industriellt görs tvinningen i speciella tvinnmaskiner. Tvinnad
långfiber slås till rep. Tvinning av livlinor och skotråd förekommer
inte längre.
Till toppen
Grovrensning
Skäkttowet (blånorna) från skäktningen efter bråkningen
av linfiber grovrensas för att avskilja kvarvarande skärvor innan
skäkttowet vidarebehandlas.
Till toppen
Pappersfiber
Såväl linnelump och linhalm används för tillverkning av
papper, särskilt för cigarett-, arkiv-, bibel- och sedelpapper. De
förberedande operationerna indelas i Rensning, Sönderdeling, Blekning
och Malning. I Sverige förekommer numera ingen tillverkning av papper
baserad på lin men expriment pågår med syfte att undersöka möjligheterna
att utnytja linets speciella egenskaper i olika sorters
pappersprodukter, t ex tapeter, på grund av linpapåerets intressanta
sätt att suga upp färg.
Till toppen
Torkning
Frökapslarna måste torkas ner till 10-15% vattenhalt
snarast möjligt efter repningen för att hindra mögelbildning. Torkning
kan ske på planbottentork. Om tillsatsvärme används så får temperaturen
inte överstiga +60°C. Observera att frökapslarna är en mycket begärlig
föda för råttor.
Småskalig Torkning kan ske genom att sprida kapslarna i ett tunt lager
på ett golv. Då och då skall kapslarna röras om för att förhindra
mögelbildning och värmeutveckling.
Industriellt Stora mängder torkas på en planbottentork med kall- eller
varmluft. Linfrö måste torkas till 8-10% vattenhalt för att inte
förstöras under lagring.
Till toppen
Tröskning
Småskaligt kan torra kapslar tröskas genom att köras
över med en vält eller genom att låta den passera genom ett stationärt
tröskverk.
Industriellt matas torra frökapslar genom ett tröskverk för att skilja
frö från fröhus. Det går att använda såväl stationära äldre tröskverk
som skördetröskor och det finns även speciella maskiner som repar och
tröskar i samma moment antingen i samband med vändning av halm som
ligger på marken för markrötning eller efter det att halmen har lagrats
över vintern.
Till toppen
Efterrensning
Fröprodukter från tröskningen måste som regel
efterrensas och det bör ske på ett frörenseri eftersom det är mycket
svårt att få bort svåra ogräs som t ex vår syror. Linfrö kan lagras i
många år utan att grobarheten försämras nämnvärt. Vid en vattenhalt på
under 10% klarar fröet lagring under 10 år. Restprodukter från
efterrensningen används som djurfoder.
Till toppen
Pressning
4 kg linfrö ger vid pressning ca 1 l linolja Återstoden
efter oljeutvinningen, linfrökakor, används som djurfoder. Det finns
speciella fröpressar som passar linfrön, rapsfrön, solrosfrön och andra
fröer. Kapaciteten är ca 3-20 l per timme.
Till toppen