Linfibern har såväl torr som våt en hög draghållfasthet, jämförbar med konstruktionsstål, men låg töjbarhet – elasticitet – och bryts därför lätt. En rätt vävd och behandlad linnevävnad blir därför utomordentligt stark men kan brytas sönder om den gång på gång vikes på samma ställe och valsas eller kallmanglas. En följd av den låga elasticiteten är att linne lätt skrynklar sig.
Den höga våtstyrkan har utnyttjas i produkter som presenningar, postsäckar, brandslangar, skotråd, fisknät och fiskelinor.
Förmågan att ta upp vatten (40-50 viktsprocent för lin av god kvalitet), att avge vatten och hudvänligheten skattas högt hos produkter som handdukar och servetter, lakan och örngott, skjortor och lätta sommarkläder och laboratorierockar inom såväl sjukvård som hushåll.
I jämförelse med bomullsprodukter isolerar linnevävnader mindre, leder snabbare bort värme, känns svalare, luddar mindre och antänds inte så lätt. Den senare egenskapen har börjat uppmärksammas av biltillverkare. Fibrernas längd och släthet gör att de inte smutsas så lätt och att smutsen lätt lossnar vid tvätt. Hållbarheten illustreras av ett ofta anfört klassiskt praktikfall när ett parti industrihanddukar klarade 900 tvättar, mer än dubbla antalet mot ett parti av bomull.
Beständigheten i såväl värme som kyla är god. Linne tål liksom bomull högre stryktemperatur än alla konstfibrer. Linfibern har i jämförelse med andra fibrer klart högre tolerans mot ljusets nedbrytande effekt. Rätt hanterade och förvarade blir textilier av lin med tiden bättre i utseende och känsel och åldras långsammare än andra vävnader.